En historisk genomgång som visar Salatraktens utveckling till vad kommunen är idag.
Innan stenåldern
För ungefär 40 000 år sedan täcktes de nordiska länderna av ett istäcke som förmodats ha varit över 1 000 meter tjockt. I takt med att klimatet blev varmare började isen smälta och för omkring 10 000 år sedan hade det mesta av istäcket försvunnit. Salatrakten var isfri för omkring 7 800 år sedan. På grund av isens enorma tyngd var landet nedtryckt och låg omkring 30 meter under nuvarande havsyta.
Salaområdet var vid denna tid som en skärgård, de högsta bergklackarna stack upp som kobbar och skär. Skulle man ta sig fram var det med båt. Man uppskattar att landet började höjas omkring fem meter på tusen år.
Man kan idag se spår av istiden på många ställen. De mest iögonfallande är grenar av Badelundaåsen som har sin begynnelse i Badelunda, ett par kilometer öster om Västerås. Åsen börjar i söder vid Mälaren och fortsätter norrut mot Salatrakten. I anslutning till åsen ligger Anundshög, en av Sveriges största gravhögar och där finns också en dubbel skeppssättning av imponerande storlek.
I området sydväst om Stens botten, på den höjd som kallas Kullsbo, finns det rikligt med större och mindre flyttblock. När isen smälte, så stannade den till på backar och höjder och då lossnade rikligt med flyttblock. Detta fenomen kan ses bland annat i Klippskogen cirka en mil öster om Sala mot Ölsta. Också i den så kallade Stadsskogen norr om Sala finns rikligt med stora och mindre block.
De första inbyggarna
Landhöjningen gick fortare i södra delen av landet så det troliga är att människorna kom därifrån, men inbyggare antagligen kom österifrån med båt. Inbyggarna var nomader, vilket innebär att de hade få fasta boplatser utan flyttade efter bytesdjur. Ett viktigt bytesdjur var säl som jagades längst kusten. I övrigt var det olika sorters fisk som fångades med nät och krokar.
På Östaberg, strax öster om Sala stad, har det funnits stenåldersboplats och man har hittat en stor mängd stenredskap, bland annat stenyxor.
Stenåldern (ca. 6000 till 1800 år f. Kr.)
De första människorna gjorde verktyg och vapen av sten. Särskilt flinta var eftertraktad, eftersom den kunde göras mycket vass och därmed ett utmärkt material till yxor och knivar.
Flinta finns som regel bara i södra Sverige men man har hittat flinta även på norrländska boplatser. Detta beror på att man redan under forntiden hade handelsförbindelser med flinta från södra till norra Sverige. Andra stenarter som användes var grönsten, kvarts och andra hårda bergarter.
Till pilspetsar användes just kvarts eftersom den kunde spjälkas till tunna skikt. I slutet av stenåldern, för omkring 6 000 år sedan, uppstod jordbruket vilket innebar att man blev bofast, för att bruka jorden. Detta gjorde att man kunde hålla tamdjur och inte enbart leva på jakt och fiske.
Salatrakten består i söder av åkermark och i den norra delen av skog, sjöar och vattendrag. De äldsta bebyggelsenamnen, sådana som slutar på -stad, -sta och -inge tillhör till den grupp slutled som anger att det funnits en fast bebyggelse sedan stenålder/bronsålder. Stad, sta betyder stadig, permanent bosättning, exempelvis Kivsta, Bråsta och. Inge- namnen syftar på den befolkning som bott på platsen, exempelvis, Kyllinge, här bodde Kyllingarna, etc.
Bronsåldern (1800 - 500 år f. Kr.)
Under denna tidsepok var klimatet betydligt varmare än i nutid. Det är under denna tid som människorna här i norden började använda metaller. Brons är en legering av 90 % koppar och 10 % tenn och lämpar sig utmärkt till att gjuta metallföremål. Bronsen var under det äldsta skeendet en exklusiv vara så man fortsatte att använda verktyg och vapen av sten.
De svärd, yxor och spjutspetsar som man har hittat vid arkeologiska utgrävningar av gravar visar att bronsföremålen utgjorde statusföremål. Det var endast krigare och hövdingar som kunde äga sådana föremål. Under tidig bronsålder importerades vapen, smycken och verktyg från Syd- och Östeuropa. Efterhand lärde man sig att gjuta bronsföremål här upp i Norden och importen avtog.
Järnåldern (500 f. Kr. - 400 e. Kr.)
Under början av järnåldern försämrades klimatet och vädret blev överlag kallare. Det förekom omväxlande varma och kalla perioder och i slutet av perioden, under vikingatiden, blev klimatet varmare. Skogens sammansättning förändrades. Granen spred sig söderut och lövträden minskade i antal. Under denna tid förändrades jordbruket radikalt. Tidigare hade man brukat åkrarna tills de blev utarmade och man tvingades röja nya odlingsytor. Nu började man att gödsla åkrarna och detta innebar att man kunde bruka odlingsytorna permanent.
I och med att människan började använda järnet förändrades tillvaron för alltid. Man fick ett inhemskt råmaterial till verktyg och vapen. Brons hade ju tidigare använts till vapen och verktyg men det var en dyr och exklusiv metall som bara samhällets överklass hade råd att använda. Järnet hade flera fördelar. I sjöar och mossar fanns järnmalm som var relativt enkel att ta till vara.
Smältprocessen var förhållandevis okomplicerad vilket innebar att bönderna nu kunde framställa eget järn.
En annan fördel var att man kunde härda järnet till stål, vilket gjorde att man kunde framställa vapen och verktyg som var betydligt mer hållbara än bronsvapen och verktyg. Järn framställdes i stora kvantiteter för export, bland annat till Romarriket. Som betalning för järnet fick nordborna guld-, silver- och bronsföremål, som hittats vid arkeologiska undersökningar i Mälardalen och framför allt i Västeråstrakten. I Badelunda finns ett antal båtgravar där bara kvinnor blivit begravda. I dessa gravar har en stor mängd guldföremål kommit i dagen vilket gör att dessa kvinnogravar är de rikaste i hela Sverige under denna tid.
Folkvandringstid (400 - 550 e. Kr.)
Det västliga Romarriket började sönderfalla på 400-talet e. Kr. och ”barbariska horder” plundrade Rom. De folk som tidigare tillhört det romerska imperiet gjorde sig fria och en folkförflyttning i Öst- och Västeuropa inleddes. Det skulle pågå ett par århundraden. För de nordiska rikena innebar detta att finnar, finsk-ugriska stammar, tillsammans med ester, letter och litauer bosatte sig i nuvarande Finland och Baltikum. För svenska järnexportförhållanden innebär Romarrikets fall ett avbräck och järnproduktionen minskar drastiskt.
Vikingatid (800 - 1100 e. Kr.)
Detta är en synnerligen expansiv tid för de nordiska folken. År 791 plundrar och bränner vikingarna klostret i Lindisfarne på Irland och blir på så sätt ökända i hela Europa som våldsverkare och sjörövare, de kallas bland annat för ”havets vargar”.
Danska och norska vikingar härjar mest i England och Frankrike medan de svenska vikingarna reser österut till Novgorod, Kiev och Konstantinopel. Norska vikingar som Leif Eriksson och Erik Röde beger sig västerut över Atlanten via Island och Grönland till New Foundland och upptäcker den amerikanska kontinenten.
Vikingar som bergsmän
I skogen cirka en mil norr om Sala finns ett antal större och mindre gruvor där man har brutit järnmalm. De största gruvorna är Lugndals- och Springargruvorna som hade en rik blodsten- och magnetitmalm. Här har man brutit järnmalm av hög kvalitet. Malmen har haft en järnhalt på omkring 45–54 % per ton. (källor: Pettersson och Neyman 1982:130, Meurman 2000:104) Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet har man återupptagit malmbrytningen och verksamheten pågick fram till 1910-talet. Namnet Springar-/Springagruvan finns också vid andra medeltida gruvområden, exempelvis Norberg, Springagruvan vid Klackbergsfältet (Magnusson 1958:29). I Jugansbo nordost om Sala finns också ett antal vikingatida och medeltida järngruvor. Ett flertal av dessa återupptogs under senare delen av 1800-talet. (Meurman 2000:103–106)
Lugndalsgruvan har daterats med RWD-metoden och det har visat sig att den har blivit bearbetad redan vid mitten av 1000-talet. Det innebär att vikingarna i Salatrakten har varit bergsmän! Det är nog så att man först har upptäckt järnmalmen och när man har börjat bryta denna har man också hittat silvermalm och övergått till att bryta den istället. För vikingar var silver den mest eftertraktade metallen och när man hittat en silvermalmsfyndighet började man söka runt om i Salatrakten. Det vikingatida bergsbruket var inte så omfattande men det lade grunden en silvermalmsbrytning som skulle pågå i närmare 1 000 år.
Spår från vikingatid i Salatrakten
I Sala socken kyrkas södra vägg finns en runsten som daterats till omkring år 1100. Var stenen ursprungligen har stått är okänt, men den har antagligen stått i närheten av sockenkyrkan. Inskriften lyder:
”Viste och Halvdan reste stenen över sin fader Holme och broder Holmfast - Livsten ristade runorna”
På andra sidan Sagån, som rinner alldeles i närheten, gjordes ett mycket intressant fornfynd. I samband med att Saladamm norr om kyrkan torrlades år 1901–1902 hittades fyra gravar från vikingatid. De döda, tre kvinnor och en man, var begravda i vad som verkade vara slädar eller kanoter. Gravarna var förhållandevis välbevarade och innehöll bland annat dräktspännen, spännbucklor av brons, och dessa har daterats till 900–1000-talet e. Kr.
I samband med sjösänkningen påträffades en mindre gravhög på gården Hovs ägor, cirka en kilometer norr om sockenkyrkan. Det rör sig om en dubbelbrandgrav med en kvinna och en man. Förutom hästbetsel hittades också en sax av järn, nio pilspetsar och ett svärdsfäste där klingan är avbruten ungefär en decimeter under fästet.
Medeltiden - kristendomen och städer
I och med kristendomens införande i Sveariket blev landet en del av den europeiska kristenheten. Detta innebar att den katolska kyrkan fick insteg i människors liv på ett annat sätt än tidigare.
Ordet ”katolsk” betyder allmän och nu kunde kvinnor, barn, fria män och trälar (slavar) också få del av religionen och hoppet om att det fanns något efter döden. Asakulten hade bara varit till för stormän, krigare och särskilt invigda och det var bara de som kunde komma till Valhall efter döden. Kristendomen hade börjat predikas av aposteln Ansgar redan på 800-talet i Birka, vår första stad, men det är först ett par århundraden senare som den nya tron blivit allenarådande.
En annan viktig sak är att man nu börjar anlägga städer i riket. Birka hade övergivits på 900-talet men nu flyttade biskopsdömet till Sigtuna som blev den nya metropolen under 1100–1200-talet. Bland annat lät man uppföra stora stenkyrkor, S:t Per och S:t Olov, med tjocka murar som kunde stå emot fientliga anfall av baltiska sjörövare.
Sveariket var nu kristnat, men de folk som bodde på andra sidan Östersjön var fortfarande hedningar i kyrkans ögon. Enligt folktraditionen skulle kung Erik den helige ha gett sig av på korståg mot det nuvarande Finland. Detta skulle ha skett 1150 och på 1200–1300-talet gjordes flera korståg. Därmed blev Finland en del av det svenska riket.
Det finns ytterligare en verksamhet som skulle få mycket stor inverkan, nämligen bergsbruket i den begynnande medeltiden. Framställning av metaller, silver, koppar och framför allt järn skulle komma att göra Sveariket till ett rikt land.
Medeltiden - 1100-talet
Under denna tid får kristendomen på allvar fäste i Norden. Norge och Danmark kristnas på 900–1000-talet, men i Sverige går missionsarbetet långsammare och 1100-talet kallas för det första kristna århundradet.
Det finns en sägen som berättar att den helige David, Västmanlands apostel, omkring år 1070 skulle ha kommit till Salatrakten och predikat den kristna läran så att folket övergav hedendomen. Förutom runstenen i Sala sockenkyrka finns också en dopfunt som kommit från ”mäster Sigrafs” stenhuggarverkstad på Gotland. Dopfunten har daterats till omkring 1150 och i Mellansverige finns många dopfuntar från mäster Sigrafs verkstad. Vid denna tid var Sagån fullt segelbar från Mälaren, via Ängsö upp till Sala. Namnet ”Sagån” kommer av ordet ”seg” (trög) eftersom ån flöt lugnt och inte hade några forsar och fall.
Under senare delen av 1100-talet börjar man i Salatrakten att bryta järnbergmalm i norra delen av Sala bergslag. Under början av 1200-talet upptäcker man att det också finns silvermalm av hög kvalitet och nu övergår man till att huvudsakligen bryta silvermalm.
Kung Knut Eriksson börjar på 1180-talet att slå mynt, bland annat i Väster-aros, nuvarande Västerås. 50 000 mynt har hittats. Mynten är små, ensidigt präglade och har en vikt på bara 0,30–0,15 gram. Från 1185 finns myntherrens namn på mynten, KANVTVSREXS – Knut svearnas/Sveriges kung. Mynt slogs vid den här tiden i Lödöse, denna ort var föregångaren till det nutida Göteborg. Silverhalten var hög i dessa mynt, 900/1000, i princip rent silver.
Beträffande Västmanland så grundas staden Västerås i slutet av 1000-talet. Domkyrkan börjar byggas under den senare delen av 1100-talet. Staden kallas Aros, vilket betyder åmynning, och cirka 100 år senare tillkommer ”Väster” för att skilja den från ”Österaros”, det nuvarande Uppsala.
Vad gäller Salaområdet ur arkeologisk synvinkel, så finns det två intressanta fynd. Det ena är fyra dräktsmycken av silver, två större och två mindre. Dessa hittades på gården Väsby i Kumla socken år 1925 av bröderna Herbert och Herman som höll på att täckdika på sin gård. Platsen där fyndet gjordes består av ett tunt lager matjord och därunder blålera där smyckena låg. År 1958 startade kyrkoherden i Kumla, Felix Bohman en studiecirkel i hembygdskunskap. Det var i detta sammanhang som silverfyndet visades upp. Bröderna hade haft smyckena i 33 år och det ena smycket hade försvunnit under den tiden. Bohman lånade smyckena och skickade ett av dem till Statens Historiska Museum för att få veta vad det var för typ av fornfynd och dess ålder. Riksantikvarieämbetet blev mycket intresserat och ville se alla smyckena. Året därpå, 1959, köptes fornfyndet och det finns nu i Statens Historiska Museum. Ornamentiken visar att smyckena tillverkats under senare delen av 1000-talet, eller början av 1100-talet.
Det andra fyndet som gjordes vid en utgrävning i Västerfärnebo är ett dräktspänne av brons som kommer från Baltikum, sannolikt från Estland. Dateringen ligger kring 1100–1200-talet. Vad gäller silversmyckena så har de med största sannolikhet hamnat i jorden för att inte plundrare skulle få tag på dem. Med tanke på dräktspännenas datering ligger det nära till hands att fundera på om det kan ha varit i samband med de baltiska sjörövarnas infall i Mälaren år 1187 som man grävt ner silverföremålen.
Enligt en sägen så skulle baltiska pirater, som först plundrat och bränt ner Sigtuna, ha fortsatt vidare in i Mälaren och via Sagån ha tagit sig upp till Sala silvergruva och stulit allt silver som fanns där.
Medeltiden - 1200-talet
Under detta århundrade genomförs monetariseringen i riket vilket innebär att byteshandeln försvinner och penningekonomin tar över.
Silvermalmsbrytningen i Sala bergslag blir mer kontinuerlig. Under kung Sverker Karlsson (1164–1210) sker en stor myntning, 130 000 mynt har hittats. Silverhalten var fortfarande hög, 700/1000 men fortsättningsvis minskar myntningen. Under kung Erik Knutsson (1208–1216) finns bara 97 mynt bevarade.
Kampen om makten i riket står mellan Folkungaätten och Birger jarl och hans minderårige son, kung Valdemar Birgersson. I slaget vid Herrevadsbro 1251 mellan Folkungarna och Birger jarl besegrades Folkungarna och riket kom därefter att styras av Birger jarl fram till hans död 1266. Under 1200-talet grundläggs många städer där torgen är de viktigaste marknadsplatserna. Köpmännen måste betala tull på alla varor som förs in i städerna. Detta innebär att den framväxande statsmakten dels får in pengar, dels kan kontrollera varumarknaden. Mynthus byggs i städerna, fyra i Svealand och fyra i Götaland. Där tillverkar man mynt och inlöser äldre mynt mot nya. Principen är att om man lämnar tre äldre mynt så får man två nya mynt enligt gällande kurs. Städernas framväxt innebär att kungens makt ökar och från mitten av århundradet träder Stockholm fram som en av rikets viktigaste städer.
Birger jarl lär ha sagt att han med grundandet av Stockholm ville sätta ”ett lås för Mälaren”. Detta ”lås” gjorde att man hade kontroll över exporten av varor och kunde ta ut tull och andra skatter från köpmännen. I den andra riktningen, det vill säga trafik från Östersjön, kunde man hindra pirater från Baltikum och Finland. För att stävja sjöröveriet företog man korståg österut och bekämpade ”hedningarna”. Ett av de mest kända av dessa var Birger jarls korståg i mitten av 1200-talet. En förutsättning för rikets framväxt var en god ekonomi. Under Valdemar Birgerssons regeringstid 1250–1275, präglades stora mängder mynt, 30 000 mynt har hittats i skattfynd. Silverhalten ligger på 800/1000 vilket innebär att nybrytningen av silvermalm varit omfattande.
Från omkring 1260 till 1275 minskar myntningen kraftigt och det är först under Magnus Ladulås, 1275–1290, som myntningen åter tar fart igen.
Under kung Magnus tid uppstår det svenska riddarväsendet i och med den så kallade Alsnö stadga 27/9 1280, som preciserar hur många ryttare till häst som fick ingå i kungens följe. Riddarväsendet strukturerades enligt franskt mönster. För att bli frälseman krävdes två saker, att man ägde jord och att man kunde ställa upp med ryttare och häst, vilket kallades för tung rusttjänst. Om man uppfyllde dessa krav blev man skattebefriad och fick titeln väpnare, armiger. En välmeriterad väpnare kunde bli slagen till riddare, miles, och kallades då för herreman.
Tidigare hade kungarna omgett sig med en ”hird”, det vill säga ett livgarde, när kungen red mellan kungsgårdarna i riket. Hirden våldgästade bönderna i trakten och blev på så vis synnerligen hatade. Kung Magnus befallde därför att han skulle ”sätta lås för bondens lada”, det vill säga att riddarna inte längre fick våldgästa rikets bönder. Under denna tid börjar man bygga ”fasta hus”, det vill säga fogdeborgar, och slott i riket.
Västerås slott började byggas under slutet av 1200-talet och år 1244 grundades ett dominikankloster på ön mittemot slottet. En av munkarna, Petrus de Dacia, som kallats vår ”förste svenska författare” bodde några år i klostret. Petrus författarskap består bland annat av hans korrespondens (förtäckta kärleksbrev) med en ”helig kvinna ”vid namn Kristina i staden Stommeln. Munkar fick ju inte befatta sig med kvinnor, men Petrus löser det hela genom att tala om ”himmelsk kärlek ”och inte jordisk kärlek.
Vad gäller Salatrakten så finns det ett dokument utfärdat av Västeråsbiskopen Karl år 1258. I detta dokument omtalas Sala socken och att bönderna i Möklinta socken vill att byn Österbo ska tillhöra Möklinta istället för Sala socken, eftersom vägen mellan Sala och Österbo var så dålig.
År 1288 byter Västeråsbiskopen Peter till sig en åttondel i Tiskasjöberg som senare kallas Kopparberget, eller stora Kopparberg. Detta visar att den katolska kyrkan hade stora intressen i bergsbruket. Om detta vittnar namn som Bispberg – biskopsberget, och Biskopsgruvan vid Stollberg (tidigare Väster silvberg) i Dalarnas berg och Biskopsgruvan i Sala bergslag. Birger blir kung 1290 och han regerade till 1318, således en regeringsperiod på 28 år.
Medeltiden - 1300-talet
Detta århundrade präglas av kunglig maktkamp, den stora pesten – Digerdöden, den heliga Birgitta och drottning Margareta.
År 1303 gör rikets marsk (motsvarande statsminister i nutid) Torgils Knutsson ett markskifte med kung Birger Magnusson. Bland annat byter han bort allt som han ägde i Norbergs bergslag, järnberg och stålberg. Detta är det äldsta kända dokumentet där Norbergs bergslag nämns. Det svenska riket var denna tid delat i tre enklaver. Kung Birger styrde över Mälardalen, kungens bröder, hertig Erik styrde över den finska delen av riket och hertig Valdemar styrde över den västra delen av riket. Relationen mellan bröderna hade varit förhållandevis bra men Erik och Valdemar nöjde sig inte med sina domäner utan ville avsätta Birger och på vis få kontroll över hela riket.
År 1305 bjöd hertigarna in kung Birger till Håtuna kungsgård vid Sigtunaviken. Man festade ordentligt och framåt midnatt hade de flesta gått i säng. Men hertigarna och några av deras soldater var vakna och mitt i natten stormade de det rum där Birger och hans folk sov och tog dem och ett flertal andra personer till fångar. Bland dessa fanns Västeråsbiskopen vid namn Nils Kettilsson-Whide. Bröderna tvingade kung Birger att avstå viktiga landsdelar till bröderna, sedan släppte de sina fångar. Denna händelse har gått till historien som ”Håtunaleken”.
Det finns en koppling mellan biskop Kettilsson-Whide och Salatrakten. En av de större gruvorna, Biskopsgruvan, anses vara upptagen av nämnde biskop år 1305.
Kung Birger ruvade på hämnd. År 1317 inbjöd Birger sina bröder till fest på Nyköpingshus. Hertigarna var först tveksamma men kungen förklarade att allt gammalt groll dem emellan var glömt och förlåtet, så hertigarna begav sig till Nyköpings hus. Festen pågick till sent på natten och när alla sov gav Birger sina soldater order att ta bröderna till fånga. När hertigarna var slagna i bojor fördes de till kungen som sade ”Kommer ni ihåg Håtunaleken? Jag minns den fuller väl och denna lek skall icke bliva er bättre!” Så kastades Erik och Valdemar i fängelsehålan där de fick sitta tills de svalt ihjäl. Denna händelse kallas ”Nyköpings gästabud”. Kung Birger trodde nu att han hade saker och ting under kontroll, han lär ha utropat ”Nu hafver jag Svea rike helt i min hand!”
Han hade dock missbedömt läget. När nyheten om att hertigarna fått svälta ihjäl spreds i riket nådde hertigarnas anhängare, blev det ett uppror som slutade med att kung Birger fick fly ur landet. Nyköpingshus stormades och ödelades. Riket stod nu utan kung och därför bestämdes att hertig Eriks son Magnus skulle hyllas som konung vid Mora stenar, en gammal tingsplats i Uppland. Magnus var bara tre år vid detta tillfälle så man utsåg en förmyndarregering som skulle styra riket tills kungen blev myndig, vilket han blev 1331. Kung Magnus ”ärvde” en stor statsskuld av sin föregångare på tronen. När Birger störtades var inflationen närmare 70 %.
Skånelandskapen ansågs vara av så stort ekonomiskt och politiskt värde att kung Magnus 1332 köpte denna landsända för 170 000 mark svenska penningar. Till detta kom utgifter för ett korståg till Finland, riktat mot ryssarna, vilket stärkte Svearikets gräns i öst med freden i Nöteborg 1348.
Medeltiden - 1400-talet
1400-talet är en turbulent period i Sveriges historia. Den år 1397 grundade Kalmarunionen förenade de nordiska länderna, men det var den danska kronan som hade överhöghet i unionen. Detta gjorde att det periodvis fanns en kung som styrde riket, medan det under andra perioder saknades en unionskung, och att det under en annan period fanns två regenter som stred om makten.
Nu gjordes en recess, där gårdar som tidigare legat under kronan och kyrkan nu åter skulle läggas under skatt. Riksdrotsen Bo Jonsson Grip hade under senare delen av 1300-talet lagt gods och gårdar som inte kunde betala skatt under kronan under sin egen förvaltning. Även kyrkan gjorde på samma sätt, så många gårdar och byar kom därmed att tillfalla kloster och kyrkor. Bo Jonsson hade i princip blivit Nordens störste godsinnehavare och ägde mer än hälften av det svensk-finska riket. När Bo Jonsson dog 1386 ville Margareta inte att hans släktingar skulle få ärva detta väldiga godsinnehav utan drog in det till kronan. Genom detta räfst- och rättarting 1396 blev det åter möjligt att beskatta gårdar och byar i det svensk-finska riket.
Margareta insatte sin systerson Bogislav, som bytte namn till Erik av Pommern, som unionskung och han utropades som kung vid unionsmötet i Kalmar 1397. Formellt var Erik kung över de nordiska rikena men Margareta fortsatte att samregera med honom till sin död 1412. Hon utfärdade ett dokument som kan ses som en ”regeringsmanual” där hon detaljerat instruerar kung Erik hur han skall sköta riket. En del historiker anser att Kalmarunionen aldrig trädde i kraft och att unionen i princip bara existerade på pappret. Andra historiker menar att Kalmarunionen är en av de viktigaste perioderna i de nordiska rikenas medeltidshistoria.
Kalmarunionen innebar att Danmark-Norge-Island/Färöarna, Grönland, Estland-Lettland, Gotland och Sverige-Finland (tidigare Österland) ingick en pakt som innebar att man kunde kontrollera Östersjöhanden och konkurrera med Hansastäderna. Formellt var Erik av Pommern kung över Danmark, Norge och Sverige men i praktiken var det den danska kronan som hade överhöghet gentemot de andra rikena. Det var detta förhållande som längre fram skulle leda till Kalmarunionens upplösning.
I en silverproduktionstabell för Sala silvergruva, perioden 1400 till 1506, finns inledningsvis noteringar för åren 1400–1403, och 1417–1418. Därefter är det ett avbrott fram till 1446. Denna silverproduktionstabell, från år 1400 till år 1765 sammanställdes av Abraham Abrahamsson Hülphers och publicerades i Kungliga Vetenskapsakademins handlingar år 1767. Hülphers besökte Sala silvergruva 1765 och träffade bergmästaren Belander som försåg honom med uppgifter om gruvans silverproduktion ”… för så många år tillbaka, som den hittills kunnat utforskas…” (Hülphers 1767:68, Granström 1940: Meurman 2000:133). Varifrån uppgifterna om tiden 1400 till 1506 kommer ifrån är oklart. Bergmästare Bellander uppger att bergmästare Hans Ranie fått dessa uppgifter från Lübeck i Tyskland. Bergmästare Ranie skrev både 1710 och 1711 om gruvans äldsta historia men han nämner inte de s.k. Lübeck-handlingarna. Berghauptman (bergmästare) vid Sala silvergruva Jacob Henrik av Forselles (1818–1855) ansåg att produktionssiffrorna från 1400-talet var pålitliga men han menade att en del av silvermängden kan ha kommit från ”silvbergen” i Dalarna. Oavsett var dessa uppgifter kommer ifrån så har Testhammardateringar visat en samstämmighet med nybrytning av silvermalm, myntfrekvensen (stor myntning omkr. 1405 och sedan mynt med låg silverhalt) och silverproduktionen enligt Hülphers tabell. Vad gäller uppehållet mellan år 1418–1446 kan det bero på Engelbrektupproret 1434.
Bergsmännen i Bergslagen kände en stor vrede mot kung Erik av Pommern eftersom han motarbetade Hansans handel i Östersjöområdet. Detta ledde till att järnexporten från Bergslagen blockerades, vilket i sin tur gjorde att bergsmännens ekonomi försämrades eftersom deras huvudinkomst kom från exporten av järn. Engelbrektupproret riktade sig främst mot de utländska fogdarna som kung Erik kallat in och deras borgar. Den första borgen som stormades och brändes ner var Borganäs i Dalarna och fler skulle det bli. Inom ett halvår hade de flesta fogdeborgarna i riket blivit intagna och nedbrända. Kung Erik måste nu förhandla med upprorsmännen.
Engelbrekt valdes till rikshövitsman (motsvarar statsminister) men kung Erik fick sitta kvar på tronen. Kungens befogenheter minskades och upprorsmännen inskärpte att kungen måste följa det svenska rikets lagar och insätta svenska fogdar på fogdeborgarna. Även kyrkan stödde upprorsmännen, bland andra biskop Tomas i Strängnäs som skrev en sång som börjar ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”. Annars var kyrkan i Sverige unionsvänlig eftersom upproret hade försvagat kungamakten. Ett flertal biskopar var av danska släkter, bland andra biskop Trolle i Västerås, vilket gjorde att kyrkan stärkte sina positioner.
Kyrkans intresse i bergsbruket hade varit stort ända sedan Västeråsbiskopen Peter bytt till sig en åttondel av Kopparberget i Falun. En av gruvorna i Väster silvberg (numera Stollberg) heter Biskopsgruvan, och vid Sala silvergruva finns en gruva som enligt traditionen tagits upp omkring 1305 av Västeråsbiskopen, senare ärkebiskopen Nils Kettilsson-Whide. Fram emot mitten av 1400-talet förvärvade Västeråsbiskopen Olof Knop hyttor och gruvandelar i Bergslagen bland annat i Norberg. I den norra delen av Storgruveområdet i Sala finns ett stort antal mindre gruvor som kallas Knopers gruvor. Namnet kan uppfattas som att det fanns någon person som hette Kno-Per som bearbetade dessa gruvor, men så är nog inte fallet. Med utgångspunkt från Testhammardateringar i detta område och i de nära intilliggande Köpmansgruvorna, domineras dessa av senmedeltida dateringar. Om man således läser namnet ”Knopers gruvor”, det vill säga biskop Knops gruvor, så faller saker och ting på plats.
Erik av Pommern avsätts 1439 och får Gotland som ”pension”. Han bedriver sjöröveri vilket är en mycket lönande verksamhet. Som efterträdare till kung Erik hade man från danskt håll lanserat kungens systerson Kristoffer av Bayern som tillsattes som kung och regerade mellan 1441–1448. Kristoffer dog plötsligt och han var då bara 31 år. Unionen stod nu utan kung och då framfördes en svensk kandidat, stormannen och riddaren Karl Knutsson Bonde. Han hade blivit riksmarsk 1434 och rikshövitsman (ung. statsminister) 1436. Tillsammans med upprorsledaren Engelbrekt, vilken hade varit ledare för bergsmännens och böndernas resning mot kungamakten, tvingade man kung Erik att följa den svenska lagen och att ta bort de utländska fogdarna i landet. Sedan Engelbrekt blivit mördad 1336 blev Karl riksföreståndare, landets högsta politiska post 1438, och han innehade detta ämbete till 1440.
Turbulensen fortsatte.
Vattensystemet (1500-talet)
I Salatrakten finns det många sjöar och våtmarker. Under senare delen av 1400- och början av 1500-talet började man dämma upp sjöar och våtmarker för att få vattenkraft till hyttorna, smältverken och kraft till pumparna som höll gruvorna vattenfria.
De första dammarna som tillkom i början och mitten av 1500-talet var Väsby damm, Långforsen, Olov Jons damm, Silvköparen och Järndammen. Dessa sjöar ingick i gruvans vattensystem. Gustav Vasa ogillade att bergsmännen hade egna gårdshyttor eftersom det var svårt att kontrollera hur mycket silver som framställdes. År 1539 förbjöds gårdshyttorna och ett centralt smältverk, Kronhyttan, byggdes vid Sagån, intill Sala sockenkyrka. Ån dämdes upp och man skapade ett stort vattenmagasin, Saladamm. Kronhyttan stod färdig i mitten av 1500-talet. Gruvans sjösystem var fortfarande otillräckligt. 1593 inkallades bergmästaren Jacob Heide från Tyskland. Han anlade den första kanalen från Långforsen till gruvan och inrättade en så kallad vattendriven ”konst” vid gruvan. En ”konst” var ett mekaniskt pumpverk som drevs med vattenkraft. En annan viktig konst var uppfordringsverken, det vill säga, vattendrivna anläggningar som hissade upp tunnor med malm och gråberg ur gruvan.
Merkantilismen (1500-talet)
Den rådande ekonomiska idén var merkantilismen av latin mercari, – idka handel. Denna idé uppkom på 1500-talet och fortsatte fram till slutet av 1700-talet. Utgångspunkten var att man skulle samla ekonomiska tillgångar inom landet. Man skulle upprätthålla ett överskott i utrikeshandeln vilket gjorde att man kunde lagra ädla metaller i stora kvantiteter.
Modern nationalekonomi som utvecklats från sent 1700-tal, betonar att ett lands välstånd bygger på ekonomisk produktivitet, vilket är ett resultat av ett flertal faktorer, inklusive teknologisk nivå, humankapital och innovationsförmåga. Merkantilisterna fokuserade ensidigt på ackumulation (samla på sig, exempelvis kapital) av myntmetall och stödde i många fall åtgärder som undergrävde ekonomiskt välstånd i vidare bemärkelse. De merkantilistiska tankegångarna var dock i vissa fall lämpliga i den situation som rådde under tidig modern tid. De relativt nyetablerade nationalstaterna var i en krigisk och orolig miljö beroende av att ha tillgång till ädla metaller för att kunna finansiera både försvars- och anfallskrig, och ett sätt att få dessa var att upprätthålla ett överskott i handeln med omvärlden.
Merkantilismens syfte var att göra nationalstaterna till ekonomiska enheter, och att göra lokala organisationer, exempelvis skråväsendet, till nationella angelägenheter. Det handlade om att bryta ner hinder mot samfärdseln inom riket och att skapa enhet beträffande tullar, mått och vikt. Det handlade om att skapa nationell makt, att stärka staten politiskt och militärt genom att stärka den ekonomiskt. Det handlade om att ha stor tillgång av reda pengar, dels från utrikeshandeln och dels på att ha en inhemsk produktion av ädelmetaller, främst silver, som myntades inom landet.
Merkantilismen och Silvergruvan
Det är här som Sala silvergruva och Falu koppargruva kommer in i spelet. Redan under 1200-talet var kopparen från Falun en viktig exportprodukt och under 1600-talet var Falu gruva den största kopparproducenten i Europa. Vid smältningen av kopparen tillsatte man 10 % tenn och man fick då legeringen brons, som var viktig för att bland annat gjuta kanoner av varierande storlekar För stormakten Sverige var det inte bara den ekonomiska vinsten det handlade om, det var lika viktigt att man kunde visa upp att man hade en stor koppargruva inom landet. Tillgången på ädelmetall gav hög status hos de andra europeiska staterna.
Med silvret förhöll det sig annorlunda. Denna metall var ingen exportprodukt utan i första hand myntades silvret för inrikeshandeln. Man ville göra sig oberoende av utländska mynt eftersom man inte visste hur hög eller låg silverhalten var i dessa mynt. De svenska myntens silverhalt reglerades av myntförordningar sedan mitten av 1400-talet. Redan år 1485 beslutade riksrådet att förhindra att silver fördes ut ur landet, och det stadgades till och med att dödsstraff skulle kunna dömas ut. Detta visar hur stort värde silvret hade.
Den siste direktören vid Sala gruva, G A Granström ansåg att silvergruvan under omkring 300 år drivits med förlust för staten. Granström var industriman och tänkte uppenbarligen att samma ekonomiska omständigheter som gällde i hans egen tid gällt även under 1500- och 1600-talet. Han hade rätt såtillvida att det kostade mer att driva gruvverksamheten, än värdet av det silver som producerades. Men under 1500- och 1600-talet hade man ett annat synsätt.
I motsats till förhållandet under medeltiden sköt merkantilismen de etiska momenten nästan helt åt sidan och sökte genom premier, privilegier, utmärkelser och lockelser av alla slag ta människornas egoistiska intressen i statsnyttans tjänst. Endast i andra hand användes tvång, och fastän det fortfarande spelade en mycket stor roll, innebär därför merkantilismen ett steg mot ökad ekonomisk frihet. Uppfattningen om statens allmakt och överlägsna förnuft var emellertid underlag för hela politiken; och då statens intressen ansågs kräva något, togs ingen hänsyn till individernas självständighetsbehov, ens på de mest privata områden, eller till deras för senare människor ganska självklara rättigheter.
Silvret från Sala silvergruva bekostade de många krigen som Sverige förde. Sannolikt finansierades byggandet av regalskeppet Vasa med silver från Sala gruva och även den övriga flottan.
Före ång- och elkraften fanns, förutom människors och djurkraft, var vattenkraft den enda energikällan som kunde driva alla anläggningar som hörde ihop med gruvverksamhet. Smältverken anlades först vid naturliga vattendrag, men när gruvorna började drivas i stor skala på 1500-talet måste man ta alla sjöar, och våtmarker som fanns i omgivningarna. Genom att bygga fördämningar vid sjöar och vattendrag kunde man rikta vattnet åt det håll som man behövde, i första hand till gruvan. Det första vattensystemet skapades när man via grävda kanaler från sjön Långforsen ledde vattnet till Mellandammen och vidare med trärännor till gruvan. Det viktigaste var att få vattenkraft till pumparna och malmuppfodringen i Knektschaktet.
Stormaktstiden - Gustav Vasa (regent 1523-60)
Från och med Gustav Vasas regeringstid (1523–1560) blev Sverige ett arvrike. Detta innebar att man nu fick en centralbyråkrati och att makten koncentrerades till Stockholm som blev landets huvudstad. I och med reformationen år 1527 drogs det mesta av kyrkans egendomar in, merparten av kyrkornas silverföremål konfiskerades och klostren stängdes. Därmed förminskades kyrkans makt och kungamakten blev mer eller mindre total. I början av Kung Gustavs regeringstid utbröt ett par uppror i landet, exempelvis Dackefejden (1542–1543).
För att ta makten i riket hade kung Gustav tagit hjälp av legosoldater från Hansastaden Lübeck, och denna skuld måste han nu betala. Redan under kung Gustavs regeringstid under 1520-talet hade han intresserat sig för Sala silvergruva, eller Salbergets gruva som den då hette. Kungen var väl insatt i bergsbruk och satsade nu stort på Salberget. Under perioden 1538–1548 utvanns årligen 3–4 ton silver.
I och med det statliga övertagandet av gruvan och de stora satsningar som gjordes strömmade folk till från hela Sverige och även från grannländerna och Tyskland. Stens botten och Sandrymningen blev de viktigaste malmbrytningsplatserna och antalet gruvarbetare per dag kunde uppgå till omkring 250 man. Vad gäller hyttorna (smältverken) så sköttes de av de enskilda bergsmännen. De sålde hellre silvret till privata uppköpare än till Kronan eftersom de privata uppköparna betalade bättre än Kronan. Kung Gustav ogillade detta och i mitten av 1500-talet byggdes ett centralt smältverk, Kronhyttan.
Bergsmännen fick riva sina gårdshyttor och måste leverera all malm till Kronhyttan. För att få vattenkraft till Kronhyttan skapades ett stort vattensystem med omkring 30 sjöar och sankmarker. För gruvdriften hade ett vattensystem börjat anläggas i slutet av 1400-talet och vattenkraften drev uppfordringsverk för malm och gråberg och för pumparna som höll gruvorna vattenfria. Gruvans vattensystem finns fortfarande kvar medan Kronhyttans vattensystem är torrlagt.
Stormaktstiden - Erik XIV (regent 1560-68)
När Erik IVX efterträdde sin far Gustav på tronen och under hans regeringstid utkämpades Nordiska sjuårskriget med Danmark-Norge, Lübeck, och Polen åren 1563–1570.
Gruvverksamheten vid Salberget hade börjat gå dåligt under Erik IVX:s regering och på 1560-talet inträffade flera stora ras. För att få ytterligare arbetskraft skickades straffångar till gruvan och fick arbeta på de farligaste ställena. Kung Erik skickade gärna personer som han ogillade till Salberget, ofta adliga personer.
Stormaktstiden - Johan III (regent 1568-92)
Under Johan III:s tid fortsatte det att rasa och det blev allt svårare att hitta malm. För att dryga ut silverhalten i mynten tillsattes koppar men till slut var mynten i det närmaste av mässing. Alla dessa motgångar gjorde att kung Johan övervägde att lägga ner gruvverksamheten, ”den mördarekulan”, som han vid något tillfälle kallade Salbergsgruvan.
Stormaktstiden - Karl IX (regent 1592-1611)
Kung Karl IX satsade stort på Salberget, eller ”Riksens förnämsta clenodium”, som han kallade gruvan. Kung Karl var, till skillnad från sin bror Johan en god ekonom och organisatör och han skickade landets bästa bergstekniker till Salberget. Han vände sig också till utlandet och framför allt till Sachsen i Tyskland som var de ledande gruvexperterna i Centraleuropa.
Nu satsade man på schaktbrytning, dvs. att driva ner lodräta schakt och från dessa göra horisontella orter, gruvgångar, för att söka efter malm på olika nivåer. Makalösschaktet, för malmsökning, och Knektschaktet för pumpning, var de första stora schakt som tillkom under början av 1600-talet. Denna nya brytningsteknik minskade riskerna för ras och man kunde mera systematiskt söka efter malmförekomster.
Vattensystemet (1620-1660)
På 1620- till 1660-talet utvidgades sjösystemen under ledning av överbergmästaren Georg Grissbach. Nu tillkom uppdämningar av Storljusen, Långsjön, Hyltaren, Stora- och Lilla Hundsjön, Myrsjön, Kråktjärn, Ekarn, Skrivardammen, Björksjön, Alten, Mellandammen och Ekebydamm. Det fanns nu tillräckligt med vattenkraft för att kunna bryta malm på djupet. Stens botten var som djupast cirka 150 meter. Vårdslös brytning gjorde att flera stora ras hade inträffat under 1570–1580-talet. Ett nytt uppfordringsschakt behövdes och Makalösschaktet, som hade börjat sänkas 1604, kunde nu fördjupas ner till 190 meter. Ett annat stort schakt började sänkas 1650 och på ungefär tio år hade man nått ner till omkring tvåhundra meter. Detta schakt kallades för drottning Kristinas schakt efter den regerande drottning Kristina.
Stormaktstiden - Gustav II Adolf (regent 1618-1632)
Under kung Gustav II Adolf deltog den svenska armen i det så kallade 30-åriga kriget, 1618–1648, och erövrade stora landområden i norra Tyskland. Den svenska flottan deltog i ett antal sjöslag och för att besegra den danska flottan behövdes flera och större skepp. Med silvret från Salberget byggdes vad som skulle bli flottans förnämsta slagskepp, regalskeppet Vasa.
Dessvärre sjönk Vasa redan på sin jungfrufärd från varvet på Beckholmen. Vasa bärgades år 1961 och hade då legat på havsbotten i 333 år. Den svenska krigföringen fortsatte, både i Europa och mot Danmark. I och med freden i Brömsebro 1645 blev Skåne, Blekinge och Halland svenska provinser. 1600-talet kan sägas vara den svenska stormaktens guldålder.
Stormaktstiden - Kristina (regent 1632-1654)
Drottning Kristina var dotter till Gustav II Adolf och blev regent efter faderns död i slaget vid Lützen 1632. Drottning Kristina adlade en rad personer som tjänade stormakten, bland andra Magnus Gabriel de la Gardie. Adelsmännen byggde många slott och herresäten och ett de mest välbevarade slotten är Skokloster i Uppland som Karl Gustav Wrangel lät bygga.
Drottning Kristina tyckte om bildning och kultur viket bland annat tog sig uttryck i att hon bjöd in den berömde franske filosofen och poeten René Descartes till Stockholms slott där han bodde fram till sin död 1650. Det är han som myntat begreppet ”Cogito ergo sum” – Jag tänker, alltså är jag till. Rikskanslern Axel Oxenstierna som Gustav II Adolf tillsatt hade mycket stora befogenheter och han och drottningen drog inte jämt. Detta är en av anledningarna till att Kristina år 1654 abdikerade och reste till Rom. Hon omvände sig till katolicismen, vilket kan synas märkligt med tanke på att hennes far stupat i kampen för protestantismen.
Vid Salberget började man 1650 att sänka det som skulle bli gruvans centralschakt uppkallat efter drottning Kristina, Kristinaschaktet eller Drottningschaktet som det också kallades. På tio år hade schaktet sänkts ner till 290-metersnivån som fick namnet Första botten. På detta djup påträffades nya, stora malmfyndigheter.
Pesten (1710-13)
År 1710, i juni, utbröt en fruktansvärd epidemi i landet, och den drabbade främst Stockholm. Det var en böldpest av samma slag som den som hade härjat riket år 1350, Digerdöden. I Estland och Livland hade pesten härjat under våren och smittan kom med ett skepp soldater från Livland. Till att börja med trodde man inte att smittan skulle sprida sig så fort som den gjorde, så man vidtog inga särskilda skyddsåtgärder. Men pesten hade fått ordentligt fäste och snart hade tusentals människor dött. Nu insåg man från myndighetshåll att läget var mycket allvarligt och det gällde att få till stånd en evakuering av landets styrelse till Bergslagen.
Anledningen till att man valde Bergslagen som lämplig vistelseort, var att den svavelhaltiga röken från alla smältugnar ansågs hålla de råttor borta som bar på smittan. Rådet och några kollegier flyttade till Arboga, Krigskollegiet till Jäders bruk, Svea hovrätt till Västerås och Hovet till Sala. De kungligheter som kom till Sala var änkedrottningen Hedvig Eleonora, hennes dotter Ulrica Eleonora, Karl XII:s syster, den tioåriga Karl Fredrik, son till Hedvig Sofia, Karl XII:s äldre syster och Fredrik IV samt livmedikus Urban Hjärne och den närmaste uppvaktningen.
De kungliga inkvarterades i häradshövding Olivekronas gård vid Stora torget. Det var mer än 200 personer som kom och det inte var lätt för stadsborna att ta emot så många gäster. Före hovets ankomst gavs order om att snygga upp staden så den skulle vara representativ för kungligheterna. De som ordnade husrum i staden för hovet kunde inte räkna med att få någon ekonomisk ersättning för detta. Vidare måste de fattiga lämna staden och de svin som gick lösa på gatorna måste stängas in.
På vägarna in till staden fanns ryttarpatruller som hindrade främlingar att ta sig in. Torget stängdes av och istället fick man bedriva handel på det nya salutorget vid Ekeby damm. Sala blev en mer eller mindre isolerad stad och det var ju det som var meningen, att hindra den fruktade pestsmittan. Trots alla åtgärder som man hade gjort rapporterades i november samma år att två pojkar i Sör Kivsta, en mil söder om Sala stad, hade insjuknat och dött i pesten. Huset där de dött spikades igen. I mitten av december kom det återigen uppgifter om att ytterligare två pojkar tillsammans med sin far dött i Sör Kivsta. Då isolerade man byn och sedan var det inga fler som dog. Utöver de fem som dog i Sör Kivsta ska, enligt hovmarskalken Tessins dagboksanteckningar, ytterligare åtta personer ha dött i Sala socken.
I maj 1711 hade pestens härjningar upphört i regionen och hovet kunde återvända till Stockholm. I huvudstaden som innan pesten hade omkring 60 000 invånare hade nu cirka 20 000 dött. Således hade befolkningen decimerats med en tredjedel! Under Digerdödens tid år 1350 räknar man med att hela landets befolkning hade minskat med en tredjedel. I hela landet antas omkring 100 000 personer ha strukit med. År 1713 var sista gången som pesten härjade i Sverige.
Gruvan får driftsproblem (tidigt 1700-tal)
I början av 1700-talet var det svårt att hålla verksamheten igång i Sala gruva. Många unga män hade skrivits ut till krigstjänstgöring som soldater. En hel del hade stupat eller blivit krigsfångar, så det var brist på arbetskraft. Det var också brist på hästar eftersom de behövdes som dragdjur för kanoner, materialtransporter och ridhästar. Skogarna runt om gruvan hade huggits ner i sådan omfattning att man vid denna tid måste ransonera avverkningarna.
Gruvan slukade mängder av ved så när det nu blev ransonering kunder man inte längre bryta på djupet utan man lät vattnet fylla gruvan upp till 150-metersnivån eftersom det var svårt att hålla igång pumparna.
När Kristinaschaktet sänktes i mitten av 1600-talet hade man stött på en del malmkroppar på vägen ner men vid den tiden hade det varit viktigare att komma ner till de stora malmfyndigheterna på 200-metersnivån. Eftersom det inte gick att bryta på djupet började man nu att exploatera 90- till 155-metersnivåerna. Denna nya nivå fick namnet Ulrica Eleonoras botten. Eftersom djupbrytning var omöjligt började man att återgå till gamla gruvor och skärpningar runt om i Sala bergslag. En av de större medeltida ödegruvorna, Stora Nygruvan som låg cirka 300 meter nordost om Stens botten, hade återupptagits i slutet av 1600-talet.
I början av 1700-talet gjordes en stor satsning på Stora Nygruvan och under ett antal år hittade man malm av bra kvalitet, men sedan sinade malmstrecket och man övergav gruvan. Alldeles i närheten, nordost om Stora Nygruvan, låg två andra medeltida gruvor Trundhems- och Biskopsgruvorna. Dessa undersöktes och det visade sig att det fanns brytvärd malm i Trundhemsgruvan, så denna bearbetades under ett antal år.
Frihetstiden - Stormaktstidens slut (1718-1721)
Efter Karl XII:s död 1718 och den svenska arméns undergång, i fälttåget mot Norge, slöts fred med Ryssland år 1719 och 1721. Därmed var den svenska stormaktstiden till ända. Alla svenska besittningar i Centraleuropa avträddes. Den enväldiga kungamakten avskaffades, och det var i praktiken riksdagen med de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder som styrde landet. Kungen, Fredrik I av Hessen/Kassel, tillträdde den svenska tronen 1720 och han regerade till 1751.
Frihetstiden - politiska partier skapas (1730-talet)
Under Frihetstiden uppstod politiska partier. De största var Hattpartiet, vars medlemmar bestod av adelsmän och borgare. Det andra partiet kallades för Mössorna, från början Nattmössorna. Hattarna drev en konsekvent merkantilistisk politik och hade en aggressiv utrikespolitik. Man ville ha en politik där rikets näringar uppmuntrades med förskott, premier och lätt tillgängliga och billiga banklån. Deras ekonomiska program som utvecklades från 1738-1756 ledde till en blomstring av industrin, handeln och kulturen än Sverige tidigare haft. Hattarna var franskvänliga och antiryska. Detta tog sig uttryck i att man 1741 startade ett krig mot Ryssland. Kriget var en katastrof och slutade med nederlag för Sverige.
Frihetstiden - uppror (1743)
Missnöjet pyrde i landet och 1743 utbröt den så kallade ”Stora daldansen”, ett uppror där främst Dalkarlar startade en marsch mot Stockholm. Vägen mot Stockholm gick genom Sala och befolkningen oroade sig för att upprorsmännen skulle plundra och bränna ner staden. Nu var det så att det fanns en gammal ”karolinerbuss”, (tidigare soldat i Karl XII:s armé), vid namn Nils Reuterhusen som bodde i Sala. Denne var känd som bråkstake och flåbuse men satt ändå i stadens styrelse. Han var också postmästare i Sala. Det berättas att en komminister kom till rådhusrätten och klagade över att postmästaren vägrat att lämna ut ett brev som var ställt till honom från Domkapitlet. Rådhusrätten krävde en förklaring från Reuterhusen och denne svarade då:
”Jag har tagit del av brevets innehåll och kan inte se, att det är någon brådska med utlämnandet ”.
När upprorsmännen från Dalarna närmade sig Sala i början av juni möttes de av en deputation från regeringen och ständerna. Enligt en skröna sägs det att också Reuterhusen var där. Slängd i käften som han var lyckades han övertala Dalkarlarna att inte plundra och bränna utan att de skulle få mat och öl på anständigt vis. När upprorsmännen sedan drog vidare var det ett antal Salabor som anslöt sig till upproret.
Väl framme i Stockholm, vid Norrtull, möttes man av militär. Kungen kom dit och uppmanade dalkarlarna att lägga ner sina vapen och bege sig hem igen, men detta gjorde inget intryck på dalfolket, så man beslöt att fortsätta med upproret. Upprorsmännen trängde in i staden och inkvarterade sig i bostadshusen på Norrmalm. Man ställde upp Vid Gustav Adolfs torg och mötte de inkallade trupperna där och började beskjuta dem. Soldaterna besvarade strax elden och nu började upprorsmännen fly. Dalkarlarna hade ingen strategi för sitt agerande och detta gjorde att de ganska snart förlorade kontrollen över situationen.
Ledarna för upproret, Skinnar Per Andersson, Gustav Schedin och Vilhelm Gustav Wrangel samt fyra andra personer dömdes till döden av Svea hovrätt. Även på andra håll i landet hade man manat till uppror, men när nyheten om att dalaupproret slagits ner och deras ledare blivit avrättade avstannade upprorslusten.
Mössorna övertog makten 1765 med en liberal och frihetlig politik och Sverige fick en av de första tryckfrihetsförordningarna i världen. Generellt kan sägas att Hattarna var franskvänliga och antiryska och man ville ha en sträng krigspolitik. Mössorna däremot var engelskvänliga och ryssvänliga och ville föra en stabil politik.
Industrialismen (sent 1700-tal)
Under senare delen av 1700-talet började man i Centraleuropa, i första hand England, att använda maskiner för att utföra vissa produkter, exempelvis tyg. De maskingjorda produkterna blev jämnare i kvalitet och tog kortare tid att tillverka vilket gjorde att man behövde färre anställda men ändå kunde hålla leveranstider.
När man väl börjat mekanisera produktionen inom vissa branscher spred det sig snart till andra verksamhetsområden. Det fanns ett motstånd mot denna nymodighet, inte minst bland de arbetare som blev av med sina jobb.
Vattensystemet (1827-1900)
En sista utbyggnad av sjösystemet genomfördes åren 1827–1832 under ledning av Berghauptmannen (bergmästaren) J. H. af Forselles. Gräskärret, Björnmossen och Helgonmossen uppdämdes. Syftet med detta var att flytta bok- och vaskverk från Kronhyttan och därigenom spara in på transporter mellan gruvan och Kronhyttan.
Som mest bestod sjösystemet av 62 sjöar och sankmarker. År 1900 började man torrlägga Kronhyttans vattensystem medan gruvans vattensystem finns kvar än idag. Exempelvis kan man idag följa den gamla kanalen från Ekeby dammar via Gröna gången och Mellandammen upp till Långforsen och Måns Ols utvärdshus, uppkallat efter dammvaktaren Måns Olsson som levde på 1700-talet. Det finns idag inget sjösystem i Europa som är lika stort och gammalt som Sala silvergruvas vattensystem. Man kan studera hur en storskalig vattenkraftsanläggning var uppbyggd och fungerade för att hålla igång bergsbruket. En hel bygds hydrologiska förhållanden gjordes om för att tjäna bergsbruket. Natur, människor och djur har anpassat sig till förhållandena och detta utgör idag en säregen biotop som har många unika drag. Att studera sjösystemet ger intressanta och värdefulla kunskaper om både positiv och negativ miljöpåverkan genom historien.
Det fanns två vattensystem, Gruvans och Hyttans vattensystem. De bestod av totalt 62 sjöar och vattendrag. År 1900 började man sänka Hyttans vattensystem med den största sjön Saladamm. Gruvans vattensystem finns fortfarande kvar. Man kan studera hur en storskalig vattenkraftanläggning var uppbyggd och fungerade för att hålla bergsbruket igång. En hel bygds hydrologiska förhållanden gjordes om för att tjäna bergsbruket. Natur, människor och djur har anpassat sig till förhållandena och utgör idag en säregen biotop med många unika drag. Att studera sjösystemen ger intressanta och värdefulla kunskaper om både positiv och negativ miljöpåverkan genom historien.
Hyttan låg tre kilometer från Storgruveområdet, vilket innebar att man måste transportera malmen dit och detta var ett problem. Bergsmännen skötte denna transport men man lejde ut dessa körslor till andra.