Sala stad

Introduktion

Nära Sala silvergruva kan man se rester av gruvbyn, den första bosättningen vid gruvan, som tillkom under senmedeltiden. På 1600-talet växte gruvbyn i omfång och markområdet vid gruvan räckte inte längre till. Kung Gustav II Adolf beslöt därför grundlägga bergsstaden Sala på slätten några kilometer nordost om gruvan.

På nådig befallning övergavs gruvbyn och Sala gavs stadsprivilegier år 1624.

Gruvbyn

Det äldsta nu kända dokumentet som omtalar Sala socken är ett brev från Västeråsbiskopen Karl daterat 1258.

Redan under medeltiden fanns det bebyggelse på Storgruveområdet, i huvudsak ekonomibyggnader, men troligen också övernattningsbostäder för gruvarbetarna. Bergsmännen, som också var bönder, bodde i sina gårdar och byar runt om i Sala socken. Under 1200- och 1300-talet bröts silvermalm i många mindre gruvområden på olika ställen i Sala socken. Under 1400-talet börjar malmbrytningen koncentreras till det nuvarande Storgruveområdet, där Stens botten utgjorde basen för malmbrytningen.

Den första mera sammanhängande bebyggelsen vid gruvan, Gruvbyn, uppstod under den första delen av 1400-talet. Denna bosättning växte fram utan någon egentlig planering. Kåkbebyggelsen blev med tiden allt mera vildvuxen och det fanns många krogar, smedjor, garveri, rådhus, fängelse och ett stort antal ”löskekonor” dvs. prostituerade.

Kung Karl IX övervägde 1607 att göra en stad av Gruvbyn och bygga en stenkyrka, men ändrade sig då det gytter av byggnader som fanns där var alltför vildvuxet och oorganiserat för att bli en stad. Det var först under Gustav II Adolfs regeringstid som det utfärdades stadsprivilegier år 1624, och staden flyttades till det område där den ligger idag. Den nya staden anlades med ett rutplansnät vilket innebar att kvarteren var kvadratiska. och gatorna utgick från Stora torget. Fyra gator i öst-västlig riktning och tio i syd-nordlig riktning. Totalt fanns det 160 bergsmanstomter.

Ett av syftena med att anlägga den nya staden var att bergsmännen skulle få en stadstomt med därtill hörande gruvandel och bergsmansjord som låg utanför staden. Problemet med Gruvbyn var att bergsmännen i regel var ovilliga att fullfölja sina åtaganden utöver att skaffa fram arbetskraft och leverera ved till tillmakningen. I Gruvbyn betalade bergsmännen tomtskatt, tomtöre, men eftersom det inte fanns någon strikt tomtindelning var det svårt för kronans fogdar att driva in skatterna. I och med stadsgrundningen blev det lättare att hålla reda på bergsmännens skyldigheter.

Rutnätsstaden

På 1600-talet växte gruvbyn i omfång och markområdet vid gruvan räckte inte längre till. Kung Gustav II Adolf beslöt därför grundlägga bergsstaden Sala på slätten några kilometer nordost om gruvan. På nådig befallning övergavs gruvbyn och Sala gavs stadsprivilegier år 1624. Staden skulle vara till ”värn och prydnad för riket” och byggdes enligt modernt rutnätsmönster, vilket innebar att kvarteren var kvadratiska med kullerstenstorget som central mötesplats. Gatorna utgick från Stora torget, fyra gator i öst-västlig riktning och tio i syd-nordlig riktning.

Gustaf II Adolf kunde vid denna tid ses tillsammans med sin stora ungdomskärlek, den unga hovdamen Ebba Brahe, på de vita broarna i Suckarnas Allé vid Ekeby dammar. Efter grundlig inspektion av silvergruvan tillbringade han kvällen och natten på Väsby Kungsgård, precis som sin farfar Gustav Vasa. Väsby Kungsgård blev även tillflyktsort för hela hovet under den pest som härjade i Stockholm år 1710.

1908 upphörde den huvudsakliga brytningen i Sala silvergruva.

Vattensystemet

I Salatrakten finns många sjöar och våtmarker. Under senare delen av 1400- och början av 1500-talet började man dämma upp sjöar och våtmarker för att få vattenkraft till hyttorna, smältverken och kraft till pumparna som höll gruvorna vattenfria. Under 1600-talet anlades två vattensystem, ett för gruvan och ett för smältverket, Kronhyttan. Som mest bestod sjösystemet av 62 sjöar och sankmarker.

År 1900 började man torrlägga Kronhyttans vattensystem medan gruvans vattensystem finns kvar än idag. Exempelvis kan man idag följa den gamla kanalen från Ekeby dammar via gröna gången och Mellandammen vidare till Långforsen och Måns-Ols utvärdshus.

Platsen och utvärdshuset Måns-Ols som bär namn efter dammvaktaren Måns Olsson som levde på 1700-talet.

Rosenkyrkan

Kristina kyrka, byggd av gråsten och tegel, tillkom i samband med stadens grundläggning och invigdes 1641. Kyrkan har en altartavla som visar den sista måltiden. Den skänktes till kyrkan av drottning Ulrika Eleonora d.y. 1738 som ett tack till Sala då hovet under pesten 1710–1711 vistades i staden. När kyrkan renoverades i början av förra seklet försågs den med rosdekor i jugendstil, därav tillnamnet Rosenkyrkan. Nuvarande orgelverk byggdes av E. Hammer 1969 och renoverades 1997. 

Rådhuset

Rådhuset från 1783 vid torget ligger på platsen för ett tidigare rådhus som blev lågornas rov under en stor brand som eldhärjade större delarna av Sala 1736. Byggnaden har under årens lopp använts till verksamhet av högst skilda slag, bl. a. polismyndighet, hotell, bank och som solennitetssal för baler och fester.

1873 drogs stambanan förbi och Sala blev en del av Sveriges kommunikationsnät. 

Privilegiebrevet 1624

De första decennierna på 1600-talet beskriver professorn i ekonomisk historia Eli Heckscher som ”stadsgrundningarnas högflod” i Sverige. Ett 30-tal orter runt om i Sverige fick sina stadsprivilegier utfärdade vid denna tid, däribland Sala. Gustaf II Adolf som skrev under privilegiebreven har satt flera avtryck i dessa städer, i form av statyer, gator, restauranger o.s.v.

I Sala så bär den finaste salen i det gamla rådhuset hans namn. Han har också fått en gata uppkallad efter sig. Gustaf II Adolfs mytomspunna kärlekshistoria med Ebba Brahe lär också ha utspelat sig i Sala.  

Privilegiebrevet - spelregler för Sala

De 52 punkterna i privilegiebrevet ger intressanta upplysningar om statsmaktens syn på samhället i allmänhet och på städer i synnerhet.

Egentligen är ordet ”privilegier” inte helt rättvisande, eftersom det mesta i brevet handlar om spelregler för hur Sala skulle styras och förvaltas. En del ämbetstitlar i privilegiebrevet så som borgmästare, rådman och stadsskrivare har funnits ända in i modern tid. Andra titlar, till exempel kämnär – kämnärsrätten var en lägre rättsinstans – och stadssvenner ligger så långt tillbaks i tiden att de nästan fallit i glömska.

I privilegiebrevet skilde man både på ”fint folk” inbördes och på ”fint folk” och ”vanligt folk”. Borgerskapet, alltså de som hade burskap (tillstånd) att bedriva yrken inom stadens gränser delades i två gillen. Det ena, finare gillet, bestod av bergsmän (delägare i gruvdriften), köpmän och ”allehanda månglare”. Det andra gillet innefattade yrken som kopparslagare, köttmånglare, kopparslagare, sadelmakare och tunnbindare. Varje ämbete hade sin egen ålderman.

Relativt invecklade valprocedurer antyder ett centralt tema i hela privilegiebrevet. Det handlade om att åstadkomma en slags representativ demokrati mellan invånarna i Sala och dess styrelse. En förutsättning för att få vara med och påverka besluten, antingen i egen person eller via någon annan ämbetsman, var ju att man hade ett yrke, alltså en demokrati med flera undantag.

Privilegiebrevet - handelsintressen

En annan viktig del av privilegiebrevet är att handeln utanför staden i princip förbjöds – den skulle ske i staden och på starkt reglerade villkor. Häri ligger kanske det mest tidstypiska. Städernas tillkomst var ett uttryck för den tidigare växande handelskapitalismen, men som låg helt i linje med merkantilismen, att köpa billigt och att sälja dyrt.

I nära anslutning till att tjäna pengar fanns också de paragrafer i privilegiebrevet som skatteuttag och skatteindrivning. I samma syfte fanns också förordningen om att det i staden skulle uppföras en räkneskola där man lärde ut kunskaper för gruvans, stadens och handelns behov.

Stadens privilegiebrev hade såväl generella drag som särdrag. Det viktigaste särdraget var att gruvan vid denna tid inte var lika givande som hundra år tidigare. Gruvan hade egen rättsskipning och egen styrelse, men det finns i privilegiebrevet flera samband mellan staden och gruvan. Av de 48 mest inflytelserika personerna i borgerskapet skulle 36 vara bergsmän eller köpmän.

Bergsmännens starka ställning är intressant på flera sätt. Att vara bergsman i Sala uppfattades som något fint, men skenet kunde nog bedra. Med bergsmanstiteln följde en rad åtaganden, man körde malmen från gruvan till hyttan, ett jobb som var både tungt och smutsigt. Man bodde i staden men var i själva verket jordbrukare och ägde en bit mark utanför staden.  

Privilegiebrevet - kyrkliga intressen

Även kyrkliga intressen avspeglas i privilegiebrevet. Föreskrifter om kyrkans ekonomiska förvaltning och uppbörd finns till och med före den paragraf som säger att man ska bygga en ny kyrka. Pengarna fick en allt större betydelse.

Uppförande av en bostad för kyrkoherden och kaplanen finns också med i privilegiebrevet. Andra byggnader som hör till stadsbilden var uppförande av ett hospital för sjuka och skadade samt ett gästgiveri.  

Sammantaget reglerade privilegiebrevet mest förhållanden för den tidens etablerade personer i samhället, här i betydelsen att man hade ett mer eller mindre respekterat yrke. Om man var bettlare och inte passade in i sammanhanget i staden kunde man bli hänvisad att arbeta i sovreboden vid gruvan med att knacka sönder berg och sortera bort det ofyndiga berget, ett arbete som inte meriterade till något inflytande vare sig vid gruvan eller i staden. Även om detta kan man utläsa från privilegiebrevet.

Privilegiebrevet - jubileer

När Sala fyllde 300 år 1924 så var det med kungabesök av Gustaf V, en industri- och hantverksutställning tre veckor runt midsommar, och färdigställandet av Johan Näsmarks stora bok ”Sala stad – några bidrag till dess historia”.

År 1974 fyllde Sala 350 år. Den 19 juni fick Sala besök av den nytillträdde kung Karl XVI Gustaf, och ett antal arrangemang ordnades veckan före midsommar. Jubileumsboken med titeln ”Sista femtio åren” speglade Sala i modern tid.

År 1999 firade Sala 375 år. Jubileet var förlagt till sista veckan i juli. Antalet programpunkter var nu rekordstort – upp emot 200. Någon jubileumsbok blev det inte denna gång, men väl en fyllig jubileumsbilaga i ortstidningen. Den 31 augusti 1999 besökte Kungen och Drottningen Sala silvergruva. Detta var dock ett privat besök som kungaparet gjorde.

År 2024 väntar stadens 400-årsjubileum.