Informationstjänst
Publicerad 2017-08-04
Uppdaterad 2024-05-31 11:25

I Salatrakten finns det många sjöar och våtmarker. Under senare delen av 1400- och början av 1500-talet började man dämma upp sjöar och våtmarker för att få vattenkraft till hyttorna, smältverken och kraft till pumparna som höll gruvorna vattenfria.

De första dammarna som tillkom i början och mitten av 1500-talet var Väsby damm, Långforsen, Olov Jons damm, Silvköparen och Järndammen. Dessa sjöar ingick i gruvans vattensystem.

Gustav Vasa ogillade dock att bergsmännen hade egna gårdshyttor eftersom det var svårt att kontrollera hur mycket silver som framställdes. År 1539 förbjöds gårdshyttorna och ett centralt smältverk, Kronhyttan, byggdes vid Sagån, intill Sala sockenkyrka. Ån dämdes upp och man skapade ett stort vattenmagasin, Saladamm. Kronhyttan stod färdig i mitten av 1500-talet. Hyttan låg tre kilometer från Storgruveområdet, vilket innebar att man måste transportera malmen dit och detta var ett problem. Bergsmännen skötte denna transport men man lejde ut dessa körslor till andra.

Gruvans sjösystem var fortfarande otillräckligt. 1593 inkallades bergmästaren Jacob Heide från Tyskland. Han anlade den första kanalen från Långforsen till gruvan och inrättade en så kallad vattendriven ”konst” vid gruvan. En ”konst” var ett mekaniskt pumpverk som drevs med vattenkraft. En annan viktig konst var uppfordringsverken, det vill säga, vattendrivna anläggningar som hissade upp tunnor med malm och gråberg ur gruvan.

1620-1660

På 1620- till 1660-talet utvidgades sjösystemen under ledning av överbergmästaren Georg Grissbach. Nu tillkom uppdämningar av Storljusen, Långsjön, Hyltaren, Stora- och Lilla Hundsjön, Myrsjön, Kråktjärn, Ekarn, Skrivardammen, Björksjön, Alten, Mellandammen och Ekebydamm. Det fanns nu tillräckligt med vattenkraft för att kunna bryta malm på djupet. Stens botten var som djupast cirka 150 meter. Vårdslös brytning gjorde att flera stora ras hade inträffat under 1570–1580-talet. Ett nytt uppfordringsschakt behövdes och Makalösschaktet, som hade börjat sänkas 1604, kunde nu fördjupas ner till 190 meter. Ett annat stort schakt började sänkas 1650 och på ungefär tio år hade man nått ner till omkring tvåhundra meter. Detta schakt kallades för drottning Kristinas schakt efter den regerande drottning Kristina.

1827-1900

En sista utbyggnad av sjösystemet genomfördes åren 1827–1832 under ledning av Berghauptmannen (bergmästaren) J. H. af Forselles. Gräskärret, Björnmossen och Helgonmossen uppdämdes. Syftet med detta var att flytta bok- och vaskverk från Kronhyttan och därigenom spara in på transporter mellan gruvan och Kronhyttan. 

Som mest bestod slutligen de två vattensystemen (Gruvans och Hyttans) av 62 sjöar och sankmarker. År 1900 började man torrlägga Kronhyttans vattensystem med den största sjön Saladamm medan gruvans vattensystem finns kvar än idag. Exempelvis kan man idag följa den gamla kanalen från Ekeby dammar via Gröna gången och Mellandammen upp till Långforsen och Måns Ols utvärdshus, uppkallat efter dammvaktaren Måns Olsson som levde på 1700-talet.

Det finns idag inget sjösystem i Europa som är lika stort och gammalt som Sala silvergruvas vattensystem. Man kan alltså här studera hur en storskalig vattenkraftsanläggning för denna tid var uppbyggd och fungerade för att hålla igång ett bergsbruk. En hel bygds hydrologiska förhållanden gjordes om för att tjäna bergsbruket. Natur, människor och djur har anpassat sig till förhållandena och detta utgör idag en säregen biotop som har många unika drag. Att studera sjösystemet ger oss intressanta och värdefulla kunskaper om både positiv och negativ miljöpåverkan genom historien.